Min resa inom det andliga startade så smått -99 med kurser
inom reiki healing och har bara fortsatt framåt därefter. Lite senare, av ren
nyfikenhet tog jag kontakt med en person som heter Annica Rönnkvist som jobbade
med djurkommunikation i närheten. Detta för att hon skulle prata med min
islandshäst. Jag hade inga problem, utan jag var bara nyfiken på vad min
islänning skulle säga. Det starkaste minnet därifrån som jag har, är det första
som han sa till henne. Vilket var: ”Visst är jag tjusig”! Och allt stämde så
otroligt bra, med resten av det hon sa, så jag blev bara mer och mer nyfiken på
ämnet. En tid efteråt ordnades en kurs i djurkommunikation för Annica i Ö-vik
och så klart hakade jag på direkt!
Under kursen så fick vi testa på att prata med flera olika
djur och det störta avtrycket för mig, blev när jag skulle prata med en häst.
Det första som jag fick upp, var att jag inte kunde se över en kant. Konstigt
tyckte jag, men jag skrev ned det och berättade det och annat som jag fick upp.
Sedan visade det sig att jag hade pratat med en shetlandsponny. Dessa har så
låg mankhöjd, så denna ponny såg inte över boxkanten. Det lärde mig att allt
man upplever, stort som smått under pratstunden med djuret är lika viktigt.
Under kursen lärde vi oss att ta kontakt med djuret endast
genom att veta namnet. Vi jobbade inte med bilder. Och på det sättet har jag
fortsatt. Många frågar hur kan du veta att du tar kontakt med just min hund,
när det finns fler hundar som heter samma sak? Den enda förklaring jag kan ge
är att jag via kontakt med ägaren, som alltid sker via telefon, har fått en
förbindelse med individen, den vägen. Tyvärr kan jag som ni förstår, inte ge
någon vetenskaplig förklaring.
Efter kursen med Annica fortsatte jag med att träna mina
kunskaper på min islandshäst som levde då och vänners djur, hästar, hundar och
katter. För mig upplevde jag i början, att det tog längre tid innan jag fick
upp information från individen. Och informationen jag fick till mig då, visade
sig endast genom bilder och känslor (som jag upplever inom mig själv). Ju
längre jag har jobbat med detta, så har allt utvecklats så att jag direkt får
kontakt med djuret och får upp ord och meningar i mitt inre. Dvs direkta
meningar som, om jag skulle stå och prata med en människa. Ibland dyker även
bilder upp och ofta kommer det en förklaring genom en mening till detta. Även
om jag upplever ord så finns känslorna kvar och ibland kan det vara väldigt
starka känsloyttringar, beroende på individens personlighet.
Alla djur som man pratar med är individer och visar sin
personlighet på olika sätt. Vissa är milda i sitt uttryck och vissa är väldigt
framåt, precis som oss människor. Det jag brukar berätta innan
djurkommunikationen startar, för matte eller husse är att jag upplever vissa
individer som tydligare ”tänkare” eller mer praktiska. Med dessa uttryck menar
jag att vissa är väldigt tydliga över vad dom tycker om sin omgivning, vad som
är bra och inte i det praktiska i sitt liv och sin mentala och fysiska hälsa.
Andra individer är mer ”tänkare” vilket för mig kan betyda att dom exempelvis
är mer noga med hur hela familjen agerar tillsammans, hur alla mår och hur
djuret själv mår mentalt. Det kan även vara tankar kring hur djuret ska kunna
hjälpa sig själv framåt. Vad man har för mål med att exempelvis hunden finns i
familjen. Den kan ha tankar som är väl värda att fundera kring. Men så klart
skiljer sig allt mellan alla. Och många djur kan vara inne på båda dessa
områden och det ena, utesluter inte det andra.
Har en ägare frågor som den vill ha svar på, ställer jag dom
tyst inom mig själv med riktning till djuret. Det är så härligt med djur, de
ställer upp med att svara på det allra mesta. Och ibland kan de även ge råd och
tips till sina ägare, hur dom ska leva sina liv för att må bättre. Oftast
känner ägaren igen tipset, men har inte gjort slag i saken och utfört det.
En vanlig fråga är om jag hör det djur säger, om jag
exempelvis skulle gå på en ridskola eller vara på en brukshundsklubb där många
hundar är samtidigt. Det gör jag inte om jag inte ”kopplar upp mig” som jag
brukar säga. Och jag ”kopplar inte upp mig” när jag ser eller hälsar på djur.
Det gör jag endast om ägaren vill att jag ska kommunicera med djuret. Jag
pratar heller inte med djur som jag behandlar, om inte ägare vill att jag ska
göra det. Skulle jag göra det, upplever jag det som ett intrång i djurets och
ägarens privatliv och det vill jag inte ska ske.
Det härligaste med djurkommunikationen är att kunna hjälpa
ägare och djur att lättare förstå varandra. Och det är inte så sällan det sker,
att ägaren blir rörd när personen läser vad deras djur har sagt. Oberoende av
vad som förmedlats till mig. Det visar för mig vilken stark känsla man har för
sitt djur och verkligen vill att den ska må bra och få göra sin röst hörd.
Har du frågor, angående det jag har skrivit? Tveka inte att höra av dig! lindgren.caroline@hotmail.com
070-3114535
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar